Två betydelsefulla Tidaholmskor: Maria Alsing

Maria Alsing på ett gruppfoto från Tändsticksfabriken

Vad har vi för starka och betydelsefulla kvinnor som härstammar ur den Tidaholmska myllan? Den frågan ställde vi oss inför internationella kvinnodagen 8 mars. Vi ville uppmärksamma en kvinna ur historien och en nutida, om yrkesrollen, kopplingen till vår stad och livet i allmänhet – valet föll på Maria Alsing som arbetade på tändsticksfabriken sent 1800-tal samt om Charlotte Ingvar-Nilsson som är generaldirektör på Myndigheten för press, radio och tv. Dessa två kvinnor ger på olika sätt en inblick i yrkesliv och vardag som är spännande att ta del av. Vi ville veta lite också om tankar kring jämställdhet. Lite svårt när det gäller Maria så där kan vi bara spekulera, medan Charlotte delgav oss sin syn i en intervju.

Nedan följer texten om Maria Alsing, texten om Charlotte Ingvar-Nilsson hittar du också här på webben.

Maria Wilhelmina Johansson Alsing fick i unga år arbete på Vulcans tändsticksfabrik och där
stannade hon till sin pensionering 1946. Hon kallades allmänt för Alsinga-Mari.

Arbetstiden i Tidaholms industrier var under de första decennierna, 12 timmar om dagen sex dagar i veckan, från halv sju på morgonen till åtta på kvällen. Arbetstiden förkortades först ner till tio timmar med ledigt på lördag eftermiddag. 1919 kom sedan lagen om åtta timmars arbetsdag. Semester var okänd fram till 1918 då de anställda beviljades 4 lediga dagar. För de människor som bodde utanför staden och var tvungen att gå flera mil tur och retur från hem till arbetet var de sovande timmarna få.

Alsinga-Mari hade dock inte så långt till jobbet, hennes hem, ett litet torp kallat Mossen, låg tre kilometer utanför staden i närheten av Rosenlund.

Det var lågstatus att arbeta med tändstickstillverkning, de som jobbade på bruket stod högre i kurs. På bruket var det bara män som arbetade, smeder och snickare som hade många års hantverksutbildning.

Tändsticksarbetarna hade den lägsta medelinkomsten i Sverige, 6,90 kronor per vecka. År 1904 hade majoriteten en lön mellan 250 och 350 kronor på ett år. Sannolikt tjänade Alsinga-Mari mindre än detta. Hon arbetade med askpåfyllning, som många andra kvinnor och även en del barn, vilket ansågs som ett mindre kvalificerat arbete. Kanske var Alsinga-Mari en av dem som kallades ”klisterlabbor” vilket var nedvärderande. Tidaholm kom att i folkmun kallas ”Labbås”, ett namn som idag blivit accepterat och används både i företagsnamn och andra benämningar med glimten i ögat.

I slutet av 1800-talet började den svenska arbetarrörelsen organisera sig och olika fackförbund och folkrörelser kom till som hade stor betydelse för demokratiseringen av Sverige. Till en början hade kvinnornas frågor ingen särställning, tvärtom var de tidiga fackföreningarna emot den arbetande kvinnan, då de konkurrerade mot mannens chans till anställning. Som kvinna fick du inte ens lov att ta ut den egna lönen, likvida medel gick istället till närmast stående man. Men kvinnorörelsens kamp som pågått under hela 1800-talet tvingade till slut staten att utöka kvinnans rättigheter. Extra fart blev det efter sekelskiftet då frågan om kvinnors rösträtt stod på barrikaderna. Den 12 september 1921 fick kvinnor för första gången utöva sin rösträtt i riksdagsval. I höst firar vi alltså 100 år! Vi har inga uppgifter om huruvida Alsinga-Mari deltog i kvinnoarbetet, men kanske, hon tycks vara en som vågade ta ut svängarna.

Hon föddes ett par år efter den ödesdigra branden som drabbade tändsticksfabriken. I februari 1875 antändes stickorna, som då innehöll det farliga fosforet, i askfyllningsrummet. Dörrarna var spärrade av packlådor och det blev en dödsfälla. 46 unga kvinnor omkom, detta räknas som en av de värsta industribränderna i Sveriges historia. Efter detta ökades säkerheten, en ny fabrik byggdes, och det var där Alsinga-Mari kom att arbeta.

Hon beskrivs som mycket snäll och hjälpsam kvinna. Efter långa arbetsdagar samlade hon ved i en kärra. Det hon inte behövde själv kunde hon ge till vänner och grannar. Hon gav även bort pengar och hjälpte grannarna med skördearbete och potatisplockning. Hon odlade också potatis som hon sålde på marknaden inne i stan. Alsinga-Mari unnade sig inte mycket för egen del utan gav bort det mesta. Hon gifte sig men fick aldrig några egna barn, hon var dock mycket barnkär och satt ofta barnvakt hos grannarna.

Alsinga-Mari gick klädd i långkjol eller långklänning som var brukligt förr. Hon vågade skilja sig från mängden tex. genom att ha guldringar i öronen, vilket var ovanligt bland samtida kvinnor. Hon hade dessutom många hattar som hon bar vid olika tillfällen.

Man kan tycka att Alsinga-Maris liv var trist och strävsamt. Men vem vet, kanske var hon lyckligare än många av oss stressade nutidsmänniskor. Hon var en av alla de arbeterskor som på sitt sätt var med och bidrog till att Tidaholm blev den världsledande tändsticksstad som det är än idag. Hon blev 78 år.

Kontakt

Tidaholms museum

Telefon: 0502-60 61 95

E-post: tidaholms.museum@tidaholm.se